Nedstämdhet eller drömmar som levs ut kan vara tecknen på sjukdomen parkinson. När motoriken blir sämre är sjukdomen redan långt gången. Men nu presenteras flera forskningsnyheter som kan minska symptomen.
Text: Maria Jelmini | Svenska Dagbladet
När min mormor ett upprepat antal nätter fått sin makes viftande arm som en smocka över näsan eller vaknat till en häftig argumentation under någon av hans vildaste drömmar, ersattes dubbelsängen med två enkelsängar. Men det som mest betraktades som ett lite lustigt nattligt beteende hos min annars så milda morfar, var kanske ett tidigt tecken på något betydlig allvarligare.
Några år senare kom de första motoriska symptomen. Balansen som blev sämre, stegen långsamma. Kaffekoppen allt svårare att hålla.
När en parkinsondiagnos ställs, ofta när kroppens rörelser blivit svåra att kontrollera, då har sjukdomen redan varit närvarande i flera år. I dag vet man att en rad andra symptom föregår de motoriska: en störd REM-sömn och drömmar som levs ut, ett försämrat luktsinne, depression och förstoppning. Det är bara det att dessa symptom förstås lika gärna kan hänga ihop med något helt annat.
– De här symptomen föregår ofta de motoriska besvären, men de är ganska generella. Att vara nedstämd har man till exempel sett innebär en högre risk, men det är betydligt fler som är nedstämda än som har parkinson, säger Per Svenningsson, överläkare och professor i klinisk neurovetenskap vid Karolinska institutet som forskar runt Parkinsons sjukdom.
Vår hjärna styr våra rörelser. För att hjärnans nervceller ska kunna kommunicera med varandra, för att vi ska kunnat tänka, analysera, planera och styra våra rörelser, behövs signalämnet dopamin. Men hos den som drabbats av parkinson bryts de dopaminproducerande nervcellerna ner, framför allt i de hjärnregioner som är kopplade till vår motorik.
Men när de motoriska besvären är uppenbara och en diagnos ofta ställs, då har redan runt hälften av de dopaminproducerande cellerna dött.
Vi hoppas att man ska kunna utveckla det till ett biologiskt läkemedel.
Parkinson börjar dock inte i hjärnan, upptäckte den tyska forskaren Heiko Braak i början av millenniet. Braak såg andra tecken, långt innan de dopaminproducerande cellerna börjat brytas ner.
Han upptäckte att personer som senare utvecklade sjukdomen hade ansamlingar av vissa proteiner, så kallade Lewy-kroppar, på olika platser i kroppen: i luktbulben, en del av hjärnan som registrerar dofter, i mag- och tarmkanalen, i den långa vagusnerven som löper från hjärnstammen och ner utmed ryggraden, och i flera regioner i hjärnstammen, bland annat där våra olika sömncentrum finns. Och dessa ihopklumpade proteiner verkade störa de områden där de bredde ut sig.
– Det verkar finnas en koppling mellan de här ansamlingarna och de tidiga symptomen, det är därför man tror att parkinson får den här påverkan på sömnen till exempel, säger Per Svenningsson.
I dag finns ett 15-tal läkemedel för att lindra symptomen vid parkinson. Än så länge handlar de om att ersätta bristen på dopamin, det finns fortfarande inget som kan bromsa förloppet. Men nyligen inleddes ett banbrytande experiment: för första gången har så kallade stamceller transplanterats in i hjärnan på en svensk patient med parkinson. Förhoppningen är att dessa nya celler ska börja producera dopamin.
– Vi hoppas förstås att det här ska ge positiva resultat och att man ska kunna utveckla det här vidare till ett biologiskt läkemedel. Förhoppningsvis är det början till någonting som kan bli en behandling världen över, säger Malin Parmar, professor i cellulär neurovetenskap vid Lunds universitet.
Man brukar kalla stamceller för icke-specialicerade celler. Poängen med dem är att vissa av dem kan göra, ja faktiskt lite vad som helst. De är lite som kroppens reservdelar: blir andra celler sjuka kan de göra jobbet.
Stamceller finns på en mängd olika platser i kroppen, men just dessa hämtades från ett överblivet befruktat ägg från en IVF-behandling. Cellerna delar sig obegränsat så några nya behöver aldrig hämtas. Genom att forskare i odlingar tillsätter olika signalämnen till stamcellerna kan de utvecklats till att bli exempelvis insulintillverkande celler, blodceller, hjärtmuskelceller – eller, som nu, dopaminproducerande celler.
Studierna visade att det finns potential för cellterapi att fungera.
Och det finns skäl att tro att transplantationen fungerar. Redan i slutet på 80-talet lyckades forskare transplantera celler som man hoppats ska producera dopamin i hjärnan hos patienter med parkinson – men då har man använt redan existerande dopaminproducerande nervceller, hämtade från aborterade fosters hjärnor.
Hos en del patienter började de inopererade cellerna producera dopamin i sin nya hjärna. Patienterna kunde sluta medicinera, de fick bättre resultat på motoriska tester och hjärnavbildningsteknik visade att dopaminproduktionen var igång. Resultaten var häpnadsväckande.
Men det fanns problem med att hämta celler från fosterhjärnorna. Dels de etiska, dels att tillgången på celler var starkt begränsad och en färskvara.
Alla patienter fick heller inte samma effekt, vissa ingen alls. Det verkade handla om att cellerna höll ojämn kvalitet, enligt Malin Parmar.
– Det har varit stor variation i resultaten, men de tidigare studierna visade att det finns potential för cellterapi att fungera.
Men cellerna behövde kort sagt hittas någon annanstans. Det är här Malin Parmars och hennes kollegors forskning runt stamceller kommer in i bilden.
Med nya läkemedel verkar vi kunna minska dessa överrörelser.
Under drygt ett decennium har Malin Parmars forskning handlat om stamceller och hur man styr dem till att bli just dopaminproducerande nervceller. När cellerna sedan transplanterats in i patientens hjärna är förhoppningen att de ska mogna till färdiga nervceller och börja producera dopamin – något forskarna redan sett fungerar i djurstudier.
I februari gjordes den första transplantationen. Efter sex månader kommer forskarna att börja mäta hur väl den har fungerat, genom hjärnavbildning för att mäta dopaminproduktionen, och motoriska tester med patienten.
Behandlingen är inte något botemedel, påpekar Malin Parmar. Sjukdomen i sig påverkas inte – däremot är förhoppningen att patienten inte ska märka av sina symptom eftersom de nya cellerna producerar dopamin.
Det pågår flera studier inom parkinsonområdet. Nyligen meddelade Per Svenningsson och hans kollegor att de sett positiva resultat för ett nytt potentiellt läkemedel i en mindre, fortfarande opublicerad studie. Substansen ska kunna minska de överrörelser som många patienter får som en biverkning av de läkemedel som de tar för att öka dopaminproduktionen, något forskarna även såg i en studie 2015.
– Den behandlingen kan göra att man börjar röra sig lite okontrollerat och överdrivet. Med nya läkemedel verkar vi kunna minska dessa överrörelser som många patienter som levt lite längre med Parkinson drabbas av, säger han.
Gruppen har även fler studier igång, två av dem testar preparat för att också bromsa själva sjukdomsförloppet.
Man dör inte av parkinson, man dör med parkinson.
Exakt varför vissa får parkinson vet man inte säkert, men det finns ledtrådar. Det finns till exempel några olika riskgener, har man någon av dem ökar risken att drabbas. Män drabbas i lite högre utsträckning än kvinnor – det kvinnliga könshormonet östrogen tycks kunna minska risken. Men framför allt verkar olika miljöfaktorer öka risken: skador mot huvudet, vissa bekämpningsmedel och tungmetaller.
Det tycks också finnas faktorer som kan skydda, dock inte alltid de självklara.
Jämför man parkinson med demens, där en hälsosam livsstil både verkar kunna skjuta upp sjukdomen och bromsa förloppet, är sambandet inte lika tydligt när det gäller parkinson. Träning tycks förvisso kunna ha en skyddande effekt, påpekar Per Svenningsson – men det verkar även kaffe och nikotin kunna ha. Det finns också indikationer på att höga nivåer av urat i kroppen kan ha en skyddande effekt, ett ämne som bland annat finns i kött.
Sjukdomen, som ofta först märks i rörelserna, påverkar senare ofta också vissa av de kognitiva förmågorna, som ordflödet och förmågan att planera. Risken att drabbas av demens är också högre för personer med parkinson. Men, påpekar Per Svenningsson, de läkemedel som finns har god effekt för livskvaliteten.
– Många med parkinson lever ett mycket bra liv i många år efter diagnos. Man dör inte av parkinson, man dör med parkinson.
Läs hela artikeln av Maria Jelmini på Svenska Dagbladet
The STEM-PD Clinical Trial 